Sven om Sven

”Sven Lindqvist bodde som ung man med Thoreau i Walden och lärde att konst är personligt experiment. Han studerade vid Vilhelm Ekelunds universitet och lärde att konst är förbindelsen mellan författare och läsare. Han reste med Artur Lundkvist i Afrika och Indien och lärde att konst är världsupptäckt. Det viktiga i konsten är inte vad man hittar på utan vad man ser och inser.

Dessa lärdomar formulerar han i sin första bok Ett förslag (1955) som program för en ny diktkonst - en faktadiktning, 'full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus', 'ett drama av dialoger mellan fakta, en dikt om lukten, ljudet och skimret av fakta'. Detta program, som lades fram långt innan dokumentarismen blev litterärt mode, fullföljer han i ett konsekvent genreöverskridande författarskap, som överraskande blandar gamla former och skapar nya.

'Close reading' var på 1950-talet ett honnörsbegrepp både i filosofi och litteraturvetenskap. Lindqvist använder från och med Handbok (1957) ofta close reading som litterär form. Resultatet är ett slags satsanalyser, meditativa eller utredande, poetiska eller berättande, som lockar fram gömd innebörd ur meningar, uttryck och talesätt. Formen är koncentrerad, aforistiskt tillspetsad, paradoxal. Livstidsmänniskan (1992) innehåller ett urval av Lindqvists satsanalyser.

Det var som rapportör från tredje världen Lindqvist först nådde en större publik. Hans reportageserie Kina inifrån (1963) publicerades av ledande tidningar i hela världen, Slagskuggan (1969) utkom på många språk. Nu när aktualiteten förbleknat är det lättare att se deras utpräglat litterära form. De är berättelser om en människa som upptäcker och undersöker verkligheten. Ett urval av Lindqvists reportage finns i Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren (1991).

I Gräv där du står (1978) öppnar Lindqvist verktygslådan för den som själv vill bli undersökande reporter på sin arbetsplats. I dag ser man att handboksformen också är en litterär metod, ett fantasifullt sätt att vinna läsarens medverkan i en serie samhällskritiska essayer. Bokens titel blev bevingad och den skapade en liten folkrörelse av ”barfotaforskare”.

En älskares dagbok (1981) och En gift mans dagbok ( 1982) handlar om kärleken som hänförelse, utsatthet, beroende, kärleken som urgrund och kärleken som arbete. Formen är dokumentär: en 50-årig man läser dagböcker från sin egen ungdom och försöker förstå vad som egentligen hände honom i kärleken. Läsaren får möjlighet att granska både granskaren och den granskade och därigenom att förstå mycket mer än huvudpersonen själv gör.

Begreppet 'tvärvetenskap' finns. Begreppet 'tvärlitteratur' borde finnas. Lindqvists bästa böcker - Myten om Wu Tao-tzu (1967) och Saharaserien Bänkpress (1988), Ökendykarna (1990) och Utrota varenda jävel (1992) - kan inte genrebestämmas. De rör sig obehindrat mellan konst och politik, från idyll till förintelse. De blandar självbiografi med reseskildring, litterär analys med samhällskritik, idéhistoria med dröm och poesi. Kanske kan man, som 1700-talet gjorde, kalla dem lärodikter. Ur den gamla gentlemannaessayn har en ny form med oerhörda möjligheter växt fram.”